Bästaste doktorn...

I tisdags åkte Mike in till sjukhuset igen. Han var så yr att han inte kunde gå med rullatorn ens. Ambulanspersonalen kollade blodtrycket på honom. 100/60! Det lät väldigt lågt tyckte jag, men på Mölndals sjukhus tyckte de inte det var så märkvärdigt. Tyckte inte det var något som behövde utredas vidare. Han står ju på väntelista för utredning angående vattenskalle – och då behövs inga andra utredningar. Tydligen. Han skulle kunna dö i något helt annat utan att sjukvården bryr sig eftersom han väntar på utredning för hydrocefalus. Ambulanspersonalen kunde knappt få över honom från arbetsstolen till båren när de hämtade honom. Några timmar senarte skickades han hem igen – utan ens sin rullator som stöd!
Man blir så frutkansvärt trött av detta.

Onsdagen ägnade jag åt att ringa runt till arbetsterpeut/rehab och sedan vårdcentralen för att få ett intyg att Mike behöver en rullstol. Läkaren var sjuk (!) så hon kunde inte ordna ett intyg då, men sköterskan hoppades att doktorn skulle kunna fixa det på torsdagen.
På torsdagen ringde jag till vårdcentralen igen för jag ville ha ett samtal med vår bästaste doktor. Hon ringde på fredagen och vi pratade om Mike. Hon tyckte vi skulle beställa tid för blodtryckscheck. Medcinerna han äter kan påverka blodtrycket och då kan de behöva justeras.
Det kändes skönt med någon som lyssnade! Och som brydde sig. Hon är fantastisk vår bästaste doktor.