Krånglig passansökan

Häromdagen när vi var på väg hem från affären träffade vi på Anton som kom cyklandes på väg hem. (Anton är sju år och bor på vår gård. En ung man med mycket livlig fantasi och en snacksalighet utan like.) Med sig hade han en innebandyklubba, som han försökte transportera hem på cykeln. Vi hejade som vi brukar och jag sade: ”Är det inte svårt att cykla med en bandyklubba?”
Anton tittade smått förnärmad på mig och sade: ”Det är faktiskt ett gevär!”
Och det kunde ju vem som helst, utom en gammal tant i rullstol, se.
”Jag måste ha gevär, för jag vaktar Ica”.
Till saken hör att Icaaffären rånades för ett par veckor sedan av en efterlyst vettvilling. Något som hela byn självklart förfasade sig över och diskuterade ingående. Och små grytor har också öron! Så Anton han vaktade Ica med sitt gevär.
Vi hade sällskap en bit och rätt som det var sade Anton: ”Vet du att jag jobbar på Ica?”
Smart som jag är hakade jag självklart på och sade: ”Som vakt då eller?”
”Nej. Jag jobbar litet i kassan och så där…” blev Antons, något överraskande svar.
Ridå.

Igår var församlingens diakon hemma hos oss. Vi bad henne intyga att Mike är Mike. Han behöver nytt pass och det gamla är inte bara utgånget utan också utfluget, eller nåt. Borta är det i alla fall. Numera ansöker man om brittisks pass online så klart. Inte på ambassaden i Stockholm. Och krångligt är det så klart. När man ansökt online måste man skaffa en countersingatory som ska läsa igenom det man skrivit i sin ansökan, intyga att det är rätt, intyga att det är Mike på fotona, skriva sitt eget passnummer och om man inte har brittiskt eller irländskt pass, skicka med en fotokopia på första sidan i sitt pass, där fotot finns. Och alltihop måste vara ifyllt med svart bläck! Och den som intygar att Mike är Mike måste ha känt honom ett visst antal år. Det går inte att anlita släktingar, ej heller en sketen snickare eller affärsanställd utan det måste vara en professional person. Typ; läkare, präst, ingenjör, lärare, kommunal tjänsteman eller liknande. Hoppas diakon duger.
Idag skickade vi iväg handlingarna till Her Majesty’s Passport Office i Liverpool, UK. Inte vilket passport office som helst, utan Her Majesty’s så klart. Det är ju Storbritannien.
Nu är det bara att hoppas att allt funkar så att han får sitt nya pass.

Idag masade vi oss i väg till Öppet Hus i församlingshemmet för en våffelfika. Trots ösregnet blev det en liten trevlig utflykt. Självklart körde jag bil dit. Köra rullstol dit klarar vi inte.