Återbesök på Borås rehab. Ett år sedan sist. James körde mig och sedan åkte han för att käka lunch medan jag var på sjukhsuet. Läkaren var försenad så de bjöd på kaffe. Trevligt initiativ. Mer sådant i sjukvården! Fick vänta nästan en timma över avtalad tid. Men jag har inte bråttom.
När det blev min tur frågade doktorn hur det var och jag svarade: SKIT! Och så drog jag hela historien med Mikes knä och alla turer kring det. Hon tog sig för pannan och sade: Hjälp vad trött jag blir bara av att höra om det! Hon förstod att mitt mentala tillstånd inte var på topp så att säga. Och så pratade vi min egen rehab och jag sade att jag tror att höften måste fixas om jag ska kunna lära mig att gå bättre.
Och, som hon sade, hur kul är det att tänka sig efter allt din man gått igenom med sin knäprotesoperation! Precis.
Själv hade hon sedan vi träffades sist gått igenom en likadan operation som jag. Efter diskbråck i nacken med ryggmärgspåverkan. Men hon hade ”bara” drabbats av ensidig förlamning och var i stort sett återställd efter sex månaders sjukskrivning/rehab.
”Jag tar det som en del i min utbildning”, som hon uttryckte saken. Så kan man också se det. Nu vet hon, mera påtagligt, hur det är för hennes patienter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar