Mike ringer vid halv tio. De ska göra ett ultraljud på benet vid lunchtid. Han får inte äta eller dricka utan har fått ett dropp inkopplat?!? Visste inte att man skall vara fastande när det ska göras ultraljud på benet. Vid 20 över 11 ringer han igen. Då har en läkare varit och tittat på honom. Han var inte särskilt orolig över att det skulle vara en propp i benet, men ett ultraljud skall ändå göras. En medicinstuderande ska ta blodprov. Sticker Mike fem gånger utan att få något blod. Han hämtar en sköterska som sticker ett par gånger och hittar blod. Alla andra brukar klara det på ett eller högst två stick, men inte här.
Efter ett tag kommer det in någon och kopplar bort droppet och talar om att han får äta! Det verkar vara kalabaliken i Bender på sjukhuset. Rena snurren.
James och jag åker upp till Kungälv sent på eftermiddagen för att hälsa på Mike. Köper med oss coca cola. När Mike är på toaletten, tjuvlyssnar vi på en gubbe som pratar högt i telefon i ett angränsande rum. Han pratar på om det ena och det andra och säger sedan: De säger att jag ska vara kvar här i morgon – men det kan man inte lita på! Vi börjar gapskratta. Den var klockren! Gubben litade inte heller på beskeden han får. Det är inte bara vi som tappat förtroendet för det här sjukhuset.
Vi försöker få reda på var Mike ska vara efter han är färdigbehandlad på sjukhuset, men ingen vet något och ingen vet var man tar reda på det heller. Så småningom kommer en förvirrad sköterska in och försöker förklara att hon ska ta kontakt med hemkommunen för att få reda på om det finns något korttidsboende där Mike kan vara när han skrivs ut från sjukhuset. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar