Dags igen för Mike att åka till akuten på Kungälv! Jätteont i benet, svullet, domningar i foten och allmänt skitkass. Han åkte in strax efter tio på kvällen. Det lär väl dröja ett antal timmar innan vi hör något från honom. Den här väntan och oron gör mig galen. Varje gång han får jätteont och benet svullnar upp känner man att: Nu orkar jag inte oroa mig mer, nu får det vara slut, nu måste de göra något. NU!
Det har varit ett par skittuffa år för oss. Det vore väldigt skönt om det kunde vända någon gång så att Mikes knä blir bra, så att jag får höften fixad så att jag kanske kan lära mig gå litet bättre. Bättre ekonomi vore inte heller fel så man slipper oroa ihjäl sig varje månad för hur man ska kunna betala alla räkningar. Det vore en nåd att stilla bedja om...
Klockan är halv ett på natten när Mike ringer och talar om att de behåller honom på sjukhuset. De ska bland annat ta ett ultraljud för att kolla så att han inte fått en blodpropp – det kan man nämligen få om benet svullnar upp! Hans förtroende för Kungälvs sjukhus sjunker som en sten. Sköterskor som har svårt att ta blodprov på honom som normalt är väldigt lättstucken, som sätter en nål som läcker och skvätter blod över hela britsen...hejåhå.
Vid tvåtiden ringer Mike igen. Han är uppe på avdelning 3, ligger i korridoren eftersom det är så fullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar