Jag är ett superhett villebråd - för taxichaufförerna, som ligger och lurpassar på varandra – och mig – för att få köra mig. Eftertraktad är bara förnamnet! Men jag inser att det inte är mig personligen de traktar efter utan den goa körningen Hindås – Göteborg och tillbaka. Alla frågar vilka tider jag ska åka.” Ska du åka samma tid i morgon” och så vidare...
Härliga tider, ljuvliga tider.
Fortfarande har det inte fixats någon handikappanpassning på toaletten. Det kan inte vara meningen att man ska vara livrädd för att ramla så fort man ska på toaletten därför att det inte finns några armstöd/handtag på toan att hålla sig i. Försöker knipa så gott det går så jag ska slippa gå mer än en gång per dag – men det är inte alltid det lyckas. Det känns verkligen förnedrande att behöva ha det så. Toan är dessutom väldigt låg, vilket gör det ännu svårare att ta sig ner och upp utan något att hålla sig i. Skit, skulle jag vilja säga!
Om inget görs kommer jag vägra åka dit och arbeta – men då får jag väl ingen ersättning antar jag.
När jag kom hem på eftermiddagen kände jag mig jättedeppig och tyckte synd om mig själv. Vad säger FN-konventionen för mänskliga rättigheter för folk med funktionsnedsättning om att man blir behandlad på det här viset? Det kan man undra. Och det gör jag. Vad hjälper det med seminarier om FN-konventionen när inget händer ute i verkligheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar