Idag rinner tårarna igen. Många tårar blir det. Fast idag är det GLÄDJETÅRAR. Har gått utan stöd idag för första gången på nästan ett och ett havlt år! Det känns fantastiskt. Korta vaggande pingvinsteg – men ändå. Det känns som om jag vunnit på lotteri. Fast jag vet inte hur DET känns förstås. Har varit övertygad de senaste månaderna om att jag blir sämre i stället för bättre. Det här visar motsatsen! Jag ställde rullstolen en bit från matbordet – en meter kanske – och reste mig upp och gick (stapplade snarare) några korta steg. Och då kom känslorna – och tårarna – och sköljde över mig som en flodvåg. Jag gjorde om bedriften ett antal gånger, så det var ingen engångsföreteelse. Sedan åkte jag in i sovrummet och visade upp mina färdigheter för Mike som låg och vilade sig. Han blev vederbörligen imponerad!
Efter lunch var jag tvungen att försöka igen och det funkade då också. Idag är jag ingen Dysterkvist – snarare en Kvitterpippi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar