Fröken Dysterkvist...

Ytterligare en av alla dystra dagar den här månaden. I fredags blev vi bjudna på dop nästa lördag. Jag blev jätteglad först. Systersonen Olas yngste son, Albin, ska döpas. Albin har jag inte ens sett ännu. Han är snart fyra månader gammal. Dopet är ett gyllene tillfälle att få se det senaste tillskottet i släkten – och träffa alla älskade syskon/syskonbarn/syskonbarnbarn. Och så pang drabbades jag av tvivel. Hur fasen ska jag klara av att ta mig dit? James är ledig och kör, men ska jag ta rullstolen? Det behöver jag egentligen, men det blir väldigt bökigt, både för mig och alla andra. (Tycker jag). Men jag klarar inte av att gå med betastödet lika bra som jag gjorde sist jag var hos Ola. Och så sjönk jag ner i ett svart hål av dysterhet. Ett hål där ingenting är möjligt och allt är omöjligt. Det tar sin lilla tid att försöka kravla sig tillbaka upp från det där hålet. Jag har inte hunnit halvvägs ännu. Och då och då halkar jag ner en bit igen. Tårarna och näsan rinner och jag tycker DJÄVLIGT synd om mig själv. Den förbannade vintern gör inte saken bättre! Men DEN går väl över någon gång. Nyss ringde systersonen Dag och vi pratade en stund och då mådde jag bättre, men det dröjde inte länge förrän jag halkade tillbaka ner i mitt svarta hål. Fröken Dysterkvist – det är jag det!