Äntligen har jag lyckats!

Sista dagen i september månad. Och inte sjutton blev detta någon fin höstmånad! Nu får vi hoppas på oktober – och sedan kommer vintern och stänger oss inne bakom högar av snö. Härligt!

I går fyllde Tusse 88 år. Fia och Lisa var på Mölndals sjukhus och grattade honom med tårta. Det uppskattade han tydligen.

Idag har min orkidé börjat blomma! Det är första gången någonsin som jag lyckats få en orkidé att blomma om. Snacka om gröna fingrar! Inte för att jag haft så många orkidéer – detta är nummer fyra eller fem – men jag har aldrig lyckats med dem tidigare. Den här blomman fick jag av kära syster Pia i förskingringen (Stockholm) i våras. Den första blomman ramlade av ganska omgående sedan sonen flyttat växten från köket till vardagsrummet, där han dragit för gardinerna litet oförsiktigt – tror jag i alla fall. Sedan har den fått komma tillbaka till köksbordet. För några veckor sedan upptäckte jag plötsligt ett litet grönt skott på stjälken. För varje dag blev det längre och så småningom blev det små ”bollar” på det gröna skottet. I morse hade en av bollarna öppnat sig och den ljuvligaste lilla orkidé hade sett dagens ljus. Fantastiskt!

Vi fick en inbjudan med posten idag. Dag och Jennie bjöd till fest den 22 oktober i Hindås stationshus. Då har de varit gifta ett år. Redan! Det stod i inbjudan att man skulle ta på sig kläder som man är snygg i och ta med ett glatt humör. Det glatta humöret är väl inga problem, men kläder man är snygg i! Tror de man är trollkonstnär eller?

Pensionstillskott!

I går fick jag brev från AMF pension. Ett besked om min kommande pension som de ska börja betala ut i april nästa år. Tre kronor per månad i garantibelopp – före skatt. Sex kronor i månaden i tilläggsbelopp – före skatt. Tilläggsbeloppet kan ändras under resans gång beroende på hur AMF:s placeringar går.
Idag ringde jag AMF för att fråga om det inte finns något annat sätt att betala ut pensionen på.
”Jag har fått brev från AMF angående min pension. Jag ska få nio kronor per månad...”
Tjejen i andra ändan började fnittra hysteriskt innan hon kunde samla sig och uppträda professionellt igen. Bra att de satsar på människor med humor! Hon talade sedan om att det förmodligen blir en engångsutbetalning. Tack och lov för det. Jag gillar verkligen inte tanken på vad det skulle kosta i administration att skicka mig några kronor per månad. Tur att man har pension på litet olika håll. Sex kronor i månaden är inte mycket att leva på...Vet inte var de här pengarna kommer ifrån, vem som betalt in dem, men det är litet löjligt när man får besked om att man ska få nio kronor per månad i pension - före skatt. Inte undra på att tjejen jag pratade med inte kunde hålla sig för skratt. "AMF litet mer att leva för..." är det inte så de brukade säga i reklamen?

Pillertrillande...

Söndag förmiddag. Vi har nyss avslutat vårt pillertrillande. Och då menar jag trillande bokstavligt. Jag vet inte hur många piller som trillade ner på golvet under tiden vi höll på att dosera våra mediciner. Man känner sig som värsta sjuksköterskan när man håller på. Vi brukar roa oss på söndagarna med att dosera veckans mediciner. Ett söndagsnöje som heter duga!
När Mikes mamma kom och hälsade på från Wales förr i tiden hade vi vansinnigt roligt åt alla hennes mediciner som hon släpade med sig. Medicinerna hade en egen liten resväska som de färdades i. Det var tabletter hon behövde dagligen men också ”in case tablets”. I fall hon skulle bli förkyld hade hon fått med sig antibiotika av sin läkare och det fanns också andra ”in case tablets” framför allt värktabletter och ”ointments” av olika slag. Hon trodde, trots flera besök i Sverige, att hon reste rätt ut i vildmarken där man var tvungen att vara beredd på det värsta...Hon kom alltid laddad till tänderna.
Nu är vi där själva med alla våra mediciner for this and that....Vi tänker på Ede May varje söndag när vi sitter där med medicinerna – och det är ju alltid trevligt – och så skrattar vi åt hur vi skrattade åt henne och hennes mediciner. Livet är underligt. What goes around comes around...

Tycka-synd-om....

Idag var det en riktigt dyster dag när jag vaknade. Tycka-synd-om-mig-själv-dag – i kvadrat! Natten hade varit jobbig, med mycket kramper och värk. Trots det hade jag ändå sovit hyfsat.
Efter ett par timmar hade jag tyckt synd om mig färdigt.

I torsdags eftermiddag fick jag veta att Tusse var jättedålig. Han hade ramlat ihop på korttidsboendet på måndagen och haft fuktansvärda kramper. De gav honom stesolid men kunde inte häva kramperna så de skickade efter amublans – och ringde Fia. Han kom till Mölndal där de gjorde ny datortomografi och upptäckte att han hade en ”sipprande” blödning i hjärnan. Som han förmodligen haft sedan han ramlade i somras! Det var touch and go. De kunde operera – eller inte. Om de inte opererade fanns bara en utgång om de opererade kunde utgången bli den samma – men han kunde också bli bättre! Upp till Fia och Nenne att bestämma. Men läkarna bestämde. Mölndal hade kontaktat Sahlgrenskas neurokirurger för en ”second opinion”. Tusse kördes i ambulans till Sahlgrenska. Fia åkte med i ambulansen.
Så småningom kördes Tusse till operation och Fia och Nenne blev tillsagda att åka hem och försöka vila/sova. De kunde ändå inte göra något!

Dagen efter ringde Fia till Sahlgrenska och då var Tusse opererad och låg på intensiven. När Fia kom för att hälsa på var han okantaktbar och mycket ångestfylld och försökte hela tiden slita ut alla slangar han var kopplad till. Men han repade sig och ett par dagar senare var han tillbaka på Mölndal. På samma avdelning som Mike legat bara en vecka tidigare!
Fia var hos Tusse igår och då verkade han mycket bättre. Ingen förlamning, han kan prata – och han satt uppe i en rullstol och åt när hon kom för att hälsa på! Och ingen hade berättat för mig vad som hänt! Pyttan trodde att Fia berättat och Fia trodde väl att Pyttan berättat – och jag, jag fick inget veta. Så typiskt!

INTE ok!

I torsdags, 15 september, var vi på möte i Valvet, Hindås. Förbo hade skickat inbjudan till hyresgästerna för att prata utemiljö i vårt område. De allra flesta ville snacka innemiljö och framförallt värmen i lägenheterna. Eller avsaknaden av värme snarare. Stundtals blev det litet hett kring öronen på representanterna från Förbo. Men det övergick inte i handgripligheter i alla fall. Bra initiativ från Förbo doc k.

I fredags kom Mike hem från sjukhuset. Blek om nosen, sned i ansiktet och rätt tilltufsad, men hemma i alla fall. Han påpekade för mig att han hade fått två lagade mål mat per dag på sjukhuset. Vad han nu menade med det!

Idag fick James finfrämmande. Gamle kompisen Johan Karlsson från Olsfors kom och hälsade på med sonen Kevin. Det var sååå roligt att se dem igen. Kevin börjar bli stor, två och ett halvt redan! Inte klokt vad fort det går.

I morgon måste jag gå en match med bistånd på kommunen. Mike ska egentligen ta PK-prov i morgon (koncentration av Waran i blodet), men jag vill inte att han försöker ta sig till vårdcentralen i Landvetter, eftersom han fortfarande är ganska yr i huvudet. Även om han åker sjukresa så måste han stappla från bilen in på vårdcentralen och likaså tillbaka ut igen utan hjälp. Samma sak hemma. Det känns INTE ok! Det finns hemsjukvård och det anser jag att han är kvalificerad för just nu – men om kommunen har samma uppfattning återstår att se.

Nine eleven

Nine eleven! Tio år sedan det ofattbara hände i framför allt New York. Jag arbetade just denna dag på Borås Tidning som vikarierande webbredaktör. Hade precis hunnit hem till Hindås, efter mitt arbetspass, när de ringde från tidningen. Vid den här tiden var jag var den enda på redaktionen, förutom ordinarie webbredaktör, som kunde uppdatera hemsidan! Det var bara att sätta sig i bilen och köra tillbaka till Borås. Vilken eftermiddag det blev. Teven stod påslagen – såklart. Om och om igen såg vi planen flyga in i Twin Towers. Det kändes overkligt. När vi sedan såg tornen rasa, var den totala katastrofen ett faktum. Ingen visste hur många människor som dött i attacken. Bara att det var väldigt många. Frutkansvärda scener utspelades innan tornen rasade. Man kunde se människor hoppa från byggnaderna till en lika säker död som om man stannat kvar...Och världen blev sig aldrig riktigt lik igen.
Tio år har gått. Många katastrofer har inträffat sedan dess, men på något vis går vi ändå vidare. Det finns inte så mycket annat att välja på. Världen är galen, precis som den varit i århundraden – årtusenden. Och kommer fortsätta att vara.

Det bådar gott!

Puh! Senaste veckan har varit en pärs. Nu börjar jag kunna andas normalt igen. I onsdags kväll ringde Mike hem och sade att läkaren ville att vi skulle vara där klockan tio på torsdag morgon. Då skulle Mike få svar på provet det tagit på ryggmärgsvätskan. Jag fick panik och var på beredd på absolut värsta scenariot. Varför skulle doktorn vilja ha James och mig med om det inte var ett tungt besked han skulle leverera. Livlig fantasi har jag alltid haft! Magen knöt sig och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det kändes som om jag satt fast i ett skruvstäd som tryckte mot bröstet. Vi var där på torsdagen i god tid. Doktorn kom och informerade om att allt såg bra ut! Paniken släppte och knuten i magen försvann. Tack gode Gud!
De hade inte hittat något fel på ryggmärgsvätskan, ingen borrelia enligt blodprovet. Läkaren är övertygad om att det är en inflammation på nervsystemet som kommer att gå tillbaka så småningom – även om det kan ta tid.
Mikes känsel har kommit tillbaka, han talar bättre, är mindre yr och idag har han gått 240 meter utan rollatorn! Med moraliskt stöd av sjukgymnasten. Det bådar gott!

Bra dag - trots allt!

Idag skulle jag på mammografiundersökning till Göteborg. Skulle vara där kvart över elva. Beställde bil i går kväll. Den skulle komma och hämta mig kvart över tio på morgonen. Det gjorde den så klart inte. 10.25 ringde jag trafikledningen. Som ringde chauffören som talade om att han kanske skulle kunna vara hos mig tio i elva. Jag fick ett spel. Talade om i går när jag beställde bil att jag skulle vara framme 11.15. Det hjälpte inte. Fick ringa Avesina, där jag skulle mammograferas. Efter diverse knapptryckningar säger en röst vi ringer upp dig på nummer XXXXXXXXXX klockan 11.20. Fem minuter efter jag skulle varit där! Vad trött man blir. När vi var i Kallebäck ringde de från Avesina och jag förklarade att jag var sen på grund av Färdtjänst. Som tur var fick jag en ny tid till kvart i tolv.
Blev klar på litet drygt fem minuter och sedan fick jag vänta 40 minuter innan det fanns en bil som kunde köra mig till Stadsteatern där jag skulle ha lunchträff med två av mina kusiner. Den ena kusinens lunch var slut då – men vi fick chans att ta en kopp kaffe och prata en stund i alla fall. Det var såååå trevligt att träffa kusinerna. Det borde vi göra snart igen. En dryg timma går alldeles för fort när man har trevligt!
Tjugo i tre kom Färdtjänst och hämtade mig för att köra mig till Mölndals sjukhus så att jag kunde hälsa på Mike. Vid fyratiden kom James dit efter jobbet och vid halv sextiden åkte vi till Ikea för att handla litet grejer till James lägenhet. Själv köpte jag två nya kuddar till soffan i vardagsrummet. Det är ingen lätt uppgift att gå runt på Ikea utan att köpa med sig något hem!
Sammantaget blev det en riktigt bra dag trots strulet på morgonen med Färdtjänst.

Kämpigt...

Varit en kort sväng till Rävlanda för att hämta jobbdatorn och göra litet nödvändigt arbete. Det känns inte som om jag kan koncentrera mig särskilt bra på jobbet just nu.
Mike är på Mölndals sjukhus med stroke! Han åkte in i går eftermiddag med svår yrsel. Han hade också kräkts en del. Skulle haft tjejträff igår men fick ställa in eftersom Mike inte mådde bra. Pratade med Eva som fick mig att inse att Mike nog borde åka till sjukhuset. Tack för det! Annars hade jag nog sagt åt honom att lägga sig och vila tills det går över.

James och jag var och hälsade på Mike igår kväll – och i kväll. Han pratade bättre idag än igår. Mike hade träffat läkare, sjukgymnast, arbetsterpeut under dagen. Sent på eftermiddagen gjorde de en magnetkameraundersökning men resultatet hade han inte fått. Han får väl veta under morgondagen vad den undersökningen visade. Allt känns skitjobbigt. Ska det aldrig ta slut? Nu har det varit det ena efter det andra i snart fyra år. Är det inte jag så är det Mike som råkar ut för något. Kämpigt är bara förnamnet.

Idag har Freddy hjälpt James att byta bromsar på bilen. Skönt att få det gjort. Freddy är en klippa!