Idag var det en riktigt dyster dag när jag vaknade. Tycka-synd-om-mig-själv-dag – i kvadrat! Natten hade varit jobbig, med mycket kramper och värk. Trots det hade jag ändå sovit hyfsat.
Efter ett par timmar hade jag tyckt synd om mig färdigt.
I torsdags eftermiddag fick jag veta att Tusse var jättedålig. Han hade ramlat ihop på korttidsboendet på måndagen och haft fuktansvärda kramper. De gav honom stesolid men kunde inte häva kramperna så de skickade efter amublans – och ringde Fia. Han kom till Mölndal där de gjorde ny datortomografi och upptäckte att han hade en ”sipprande” blödning i hjärnan. Som han förmodligen haft sedan han ramlade i somras! Det var touch and go. De kunde operera – eller inte. Om de inte opererade fanns bara en utgång om de opererade kunde utgången bli den samma – men han kunde också bli bättre! Upp till Fia och Nenne att bestämma. Men läkarna bestämde. Mölndal hade kontaktat Sahlgrenskas neurokirurger för en ”second opinion”. Tusse kördes i ambulans till Sahlgrenska. Fia åkte med i ambulansen.
Så småningom kördes Tusse till operation och Fia och Nenne blev tillsagda att åka hem och försöka vila/sova. De kunde ändå inte göra något!
Dagen efter ringde Fia till Sahlgrenska och då var Tusse opererad och låg på intensiven. När Fia kom för att hälsa på var han okantaktbar och mycket ångestfylld och försökte hela tiden slita ut alla slangar han var kopplad till. Men han repade sig och ett par dagar senare var han tillbaka på Mölndal. På samma avdelning som Mike legat bara en vecka tidigare!
Fia var hos Tusse igår och då verkade han mycket bättre. Ingen förlamning, han kan prata – och han satt uppe i en rullstol och åt när hon kom för att hälsa på! Och ingen hade berättat för mig vad som hänt! Pyttan trodde att Fia berättat och Fia trodde väl att Pyttan berättat – och jag, jag fick inget veta. Så typiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar