I går var James och jag och käkade julbord i fritidslokalen i vårt bostadsområde. Laila hade som vanligt snickrat ihop ett jättefint julbord till oss alla. Litet fler människor där än förra året tror jag. Mitt i maten ringer Mike. Han har fått tillbaka sitt dubbelseende och känselbortfall på vänster sida. Genast knyter magen sig och jag börjar må illa. Det är svårt att höra vad han säger eftersom folk pratar runt omkring mig. Säger att jag ska ringa när vi kommer hem igen.
Ringer Mike vid fyratiden när vi är hemma igen. Han har blivt körd till akuten på Halmstad sjukhus! Där ligger han nu och väntar på läkaren. Litet senare ringer han tillbaka. Han blir kvar över natten. De har gjort datortomografi och kollat blodtryck, hjärta och så vidare. De hittar inget fel. Precis som förra gången vet de inte vad som orsakar problemen!
Luften går ur oss totalt. Hur länge ska man orka?
”Blott en dag ett ögonblick i sänder,
vilken kraft vad än som kommer på,
allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då...”
”...som din dag, så skall din kraft ock vara...”
Sv.Ps 249
Det känns litet tveksamt för tillfället. Just nu känns det inte som om min kraft kan matcha min dag!
I natt röjde James i köket och vardagsrummet eftersom målarna ska komma på måndag för att tapetsera och måla. Det var tur att han gjorde det i natt. Vid niotiden i morse ringde hans enhetschef på jobbet och undrade om han kunde komma in och arbeta. Det kunde han så klart! Som tur är jobbar han bara till klockan 19 ungefär. Han får ta tag i resten när han kommer hem. Bokhyllorna i vardagsrummet måste tömmas så att han kan flytta dem in i lilla sovrummet. Köksbordet står nu i vårt sovrum. Mikes säng är full med grejor och jag ser inte fram emot två till tre dagars husarrest i sovrummet! Bara det blir bra när det är färdigrenoverat så får man stå ut. Och. Tack gode Gud för James!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar