I tisdags var jag på årsmöte i Handikappkommittén i Härryda kommun. Blev vald till styrelsesuppleant – och vald till styrelsesuppleant i Handikapprådet i kommunen också. Ett något tyngre uppdrag eftersom rådet också består av politiker och tjänstemän. (Där har man större chans att påverka direkt).
Första mötet i Handikapprådet i torsdags, missade jag eftersom jag var uppkopplad från torsdag middag till fredag middag. Inte mot internet utan mot en monitor på MIVA (Medicinsks intensivvårdsavdelning) på Mölndals sjukhus. Laga förfall alltså.
Mådde inte så bra, med smärtor i bröstet och svettningar. Åkte in till akuten och de beslutade att behålla mig på sjukhuset över natten. Blodtrycket var högt när jag kom in – hade väl lyckats jaga upp mig rätt bra.
I mitt rum på sjukhuset fanns två monitorer, en där alla patienters kurvor visades (rumsnummer – inte namn så klart) och en som bara visade min kurva. Det var som att ligga och titta på tv. Om jag gjorde fottramp i sängen steg pulsen – när jag slutade sjönk den till cirka 70 igen. Det höll jag på med en stund för att roa mig själv. Kollade envist på kurvorna på skärmen. En del kurvor såg väldigt konstiga ut. På någon gick alla stolpar neråt, på någon annan såg det ut som om det var väldigt långa hopp mellan stolparna. Min kurva såg jämn och fin ut – tills den plötsligt började hacka. Genast kände jag mig dålig. Inbillningens makt är stor. Det visade sig vara en elektrod någonstans på kroppen som lossnat. Häpp!
På fredagens rond sade läkaren att jag kunde åka hem. Med allra största sannolikhet hade mina besvär inget med hjärtat att göra. De hade tagit två blodprover med några timmars mellanrum för att kolla om jag haft en infarkt men det hade jag inte. EKG:t var bra, blodtrycket var ok. Så det var bara att packa ihop och åka hem.
James hämtade mig – så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar