Nu är jag ilsken – igen! Har precis talat med en handläggare på Härryda kommun angående rampen in till vår lägenhet. Förra veckan skulle hon ha ringt mig på tisdagen. Det gjorde hon så klart inte. När jag ringde på fredagen för att höra varför hon inte ringt, bad hon om ursäkt fyra gånger och talade om att hon inte kunnat prata med chefen, som kommit tillbaka till jobbet på måndagen. Ringt kunde hon ju gjort ändå. Det var det hon bad om ursäkt för.
Hon skulle höra av sig denna vecka. Nej, det har hon inte gjort. Så jag ringde igen och fick veta att det nog blir avslag på min ansökan om en mer lättkörd ramp. Hon hade fått ett muntligt besked från sin chef Bertil Widén. Det är sådana här ramper kommunen använder sig av.
I Boverkets författningssamling står följande: Rampen bör ha en jämn och halkfri yta. Dörrmattor och skrapgaller, som är tunga att passera eller medför snubbelrisk, bör bytas ut eller åtgärdas på annat sätt.
Hela vår ramp är ett enda stort skrapgaller! Men sådant skiter Härryda kommun i. Boverkets författningssamling gäller bara alla andra. Tydligen.
Eftersom jag får fruktansvärd värk i mina händer bland annat av att försöka köra upp för min gallerramp hemma, kommer jag snart inte att kunna ta mig ut och in själv.
Mike, som har svårt att gå, riskerar hela tiden att snubbla på den förbannade rampen. Men det skiter Härryda kommun i.
Kanske tycker de, som stadsarkitekten i Göteborg, att bygga tillgängligt är rena talibanfasoner.
Det var mycket enklare – och billigare – förr när folk med olika sorters funktionsnedsättning gömdes undan på institutioner. Man slapp se oss och inte behövde saker och ting göras tillgängliga heller. Sådant trams som att enkelt avhjälpta hinder skulle vara avhjälpta före utgången av 2010 (vilket de inte var så klart) var inte att tänka på då.
Tillbaka till dåtiden är framtidens paroll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar