I dag fick jag äntligen tag på människan som koordinerar köerna till NPH-utredning på Sahlsgrenska (utredning av personer som misstänks ha vattenskalle). Har pratat med henne tidigare och då sade hon att Mike är inplanerad i vecka 40 – början av oktober.
Efter att jag ringt idag och undrat om han kan komma tidigare, återkom hon efter en timma ungefär och talade om att hon bokat in honom i vecka 37 i stället! Nu behöver han bara vänta två veckor till i stället för fem. Jippie!
Hon skulle skicka en kallelse. Jag talade så klart om att han inte mår så bra. Och då vips får han en ny tid.
Samtidigt som det är djäkligt skönt att processen påskyndas, blir jag vansinnigt förbannad. Att man ska behöva ringa och tjata för att inte alltid hamna längst bak i alla sjukhusköer. Det är verkligen inte ok. Vad händer med alla dem som inte har förmågan att pusha på? Så som jag alltid varit tidigare. Vänta snällt på sin tur. Inordna sig i ledet.
Mike skulle aldrig själv ringa och tjata. Tur att åtminstone jag blivit litet tuffare på äldre dar. Man måste tydligen tuffa till sig för att få någon hjälp.
Efter väl förrättat värv gick jag ut på gården en stund och satt i solen och njöt. Man får ta vara på de sista självande minuterna av sommaren (som regnade bort).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar