Idag har Mike och jag varit på äventyr. Och sicket äventyr sen! Först körde vi James till flyget och sedan skulle jag köra Mike till Sahlgrenska. Hade bestämt i förväg att parkera bakom centralkomplexet, där det brukar finnas ledig handikapplats. Och entré, mitt emot huvudentrén.
Ledig parkering fanns. Hurra. Sedan blev det tuffare. Någon entré fanns inte, där var det byggarbetsplats!
En vänlig kvinna hjälpte mig att knuffa på litet i en uppförsbacke och upp på trottoaren (över kantstenen) och gick och frågade byggjobbarna hur man skulle ta sig fram.
Över till andra sidan gatan. En trång passage där rullstolen knappt fick plats. Kravallstaket, nätstaket överallt. Små uppgrävda gatbitar. Upp- och nedförsbackar i parti och minut. Mike kämpade på med sin rullator och jag med rullstolen. Planen var att ta sig runt huset och komma in på kortsidan. Det var en dålig plan. På ett ställe, i en ganska brant backe, tappade rullstolen fotfästet bredsladdade nedför backen och gjorde en piruett rakt in i ett staket. Som tur var kom ingen/inget till skada. Men känslan när man helt mister kontrollen över fordonet och bara tänker: ”Det här går åt helvete”, är inte go.
Till slut hade vi trots allt lyckats ta oss runt huset och kom in inom sjukhusets trygga väggar. Sedan fick vi gå drygt halva längden av centralkomplexet tillbaka för att ta oss till huvudentrén, dit vi skulle. Tur att vi var ute i så god tid.
Vi fick träffa läkaren, som berättade hur operationen går till. De ska ta bort en bit på armen för att kolla så att inte melanomet spridit sig. Samt kolla/ta bort en körtel i höger armhåla. Mike måste sövas och får stanna en natt på sjukhuset efter operationen.
Den 10 september fick han tid till. Det känns länge att vänta och oroa sig…
Efteråt fikade vi. Läcker laxmacka och kaffe vid huvudentrén. Och dra mig på en liten vagn, alla byggbaracker, staket och grejer som jag trodde fanns på framsidan av sjukhuset var puts väck. Hade varit hur enkelt som helst att köra dit och parkera!
Vi tog inte hinderbanan tillbaka till bilen. Det hade vi aldrig fixat. Vi gick till andra kortsidan av byggnaden, genom sjukhuset och kom ut vid blodcentralen, sedan var det bara cirka 150 meter till bilen.
Mike fick sig i alla fall en rejäl promenad, längre än han gått på ett par år och jag fick en spännande rullstolskörning, så armarna värker. Se det var ett riktigt äventyr det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar