Mike kom hem från Kungälvs sjukhus igår. Efter en resa på cirka två timmar från Kungälv till Hindås! Ja, ja, såja. Visst låter det som onödigt lång tid för en resa på dryga fem mil. Men för att riktigt roa Mike, efter 14 dagar instängd på sjukhuset, åkte de och lämnade av en person i Stenungsund först. I stället för att hämta Mike på tillbakavägen fick han sitta och skumpa med till Stenungsund - i en svinkall bil där det drog som sjutton. Han var både genomfrusen, kissnödig och hungrig när han äntligen kom hem.
Innan han åkte hem frågade han läkaren som skrev ut honom, varför knät är så varmt och rött. Det hade hon ingen aaaaning om! "Det kan bli så..." Vilket tillfredsställande svar. Det var så det blev vid första protesoperationen - och det var ju inte särskilt lyckat!
På sjukhuset var de litet putt på personalen på AK-mottagningen, Mölndal, (som sköter medicineringen av Waran för hjärtflimret Mike har), som mer eller mindre läxat upp dem när det gällde PK-prov (Waran-koncentration i blodet) som de lämnat och som inte dög.
Och idag ringde de från vårt favvosjukhus (Kungälv) och talade om att Mikes fru eller son måste åka till apoteket och hämta sprutor, som han borde fått med sig hem igår!
Farsen Kungälv tar aldrig slut. Och om nu Mikes fru eller son, som jobbar respektive pluggar, inte kan/hinner åka till apoteket då?
Ja, då får han höra av sig så får de kontakta hemsjukvården. Allt rullar på precis som vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar