Depparedag!

Annandag jul. Depparedag. Inget känns roligt. Trött på att sitta inomhus och glo ut på all snö. Inte ens ett trevligt samtal från en av mina fantastiska systersöner piggade upp mig tillräckligt för att ta mig över tycka-synd-om-mig-själv-tröskeln. (Det är inte så särskilt ofta jag tycker synd om mig själv – men det händer. Idag till exempel). Jo, just då funkade det utmärkt. Pigg och glad blev jag. Men det räckte med att komma ut i köket för att äta frukost och titta ut så försvann glädjen ut genom det stängda fönstret.
Efter en stund vid datorn insåg jag att det var bättre att tycka synd om mig på sängen. Så jag lade mig och tyckte synd om mig. Väldigt synd om. Efter ett par timmar var det dags för lunch. Ut i köket och till min oerhörda glädje hade det börjat snöa! ”FAN vad trött jag blir på detta." Från vardagsrummet hörs Mike: ”Vänta så kommer jag ut och piggar upp dig!” Detta från mannen som vid frukostbordet varit ännu mer deppig än jag över vår situation!
Jag började skratta så tårarna rann. Så på sätt och vis lyckades han ju! Som tur var hade jag en nyöppnad hushållsrulle på köksbordet som jag kunde torka näsa och ögon med. Mycket tårar blev det och näsan rann som en kran, men att skratta är aldrig fel. Framförallt inte när man är deppig.