Kerstin på 90-årsdagen.
Sorgebud. Älskade Kerstin har gått bort – 93 och ett halvt år gammal. Bästa vännen Pia ringde i morse och talade om att hennes mamma dött. Kerstin var en länk till min egen mamma, som dog för många år sedan. De var bästa vänner, precis som deras döttrar är bästa vänner. Så fint kan det vara ordnat ibland. Vi har barndomen gemensam, Pia och jag, och känner varandra och våra gemensamma mammor väl. Hennes mamma var min mamma och min mamma var också Pias mamma. Nu har vi inga mammor kvar. Jag kommer sakna Kerstin och hennes glada skratt och rättframma sätt. Ibland litet väl rättframma kanske. Hon hymlade inte. Och var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte. Hon var full i sjutton som få, nyfiken på allt, full av liv och med ögon som glittrade som skogstjärnar när hon var på det humöret.
Kerstin hade ett hejdundrande kalas när hon fyllde 90 och dansade till glad dragspelsmusik. Det var släktingar och vänner från Sverige, Italien och USA som samlats för att fira henne då. En fantastisk fest helt i Kerstins anda.
Ibland, när hon hade problem med datorn, ringde hon James för att få litet hjälp med problemlösning. Han var hemma hos henne flera gånger för att visa henne hur hon skulle göra. Alltid uppskattade besök.
Senast i förra veckan pratade jag med henne. Hon skulle egentligen ringa till Bertil, men hade råkat slå mitt nummer. Vi pratade och skrattade en lång stund och hade ett väldigt trevligt samtal. Jag är glad att vi hade det där samtalet så nyss. Ytterligare ett glatt minne av Kerstin. Gud vad jag kommer att sakna henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar