Jag vet inte hur den pojken bär sig åt. Han är en ovanlig karl. Han minns vad man önskar sig – och köper det i present! Sådant är i alla fall inte jag bortskämd med.
I höstas hade en keramiker, som jag skrev om i församlingsbladet, utställning i Hindås. Jag ville så gärna köpa en mugg, men kom aldrig iväg till utställningen. Trots att den ligger vägg i vägg med oss nästan. Men det är omöjligt att ta sig in där utan assistans när man sitter i rullstol. James hade köpt två underbara muggar som jag fick i julklapp! Och då kom tårarna förstås. Hemskt vad blödig jag är nu för tiden.
När vi äntligen kommit upp i förmiddags skuttade katten glad i hågen iväg till ytterdörren. Stretchade litet innan jag hann fram för att öppna dörren och jag såg hur belåten hon var över att komma ut och leka litet. Tills det isande vinddraget från den öppna ytterdörren träffade henne som en smäll på käften. Hon vände sig besviket om och glodde på mig, precis som om jag beställt det här vintervädret! Det finns trots allt en stor fördel med den här vintern. Katten vill inte gå ut 3-4 gånger på natten och då behöver jag inte stappla upp med mitt betastöd för att släppa ut och in henne. Inget ont som inte har något gott med sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar