Vilken underbar dag!

Vilken underbar dag! Solen skiner. Dopet gick jättebra. James är en klippa. Det märks att han är van att köra handikapp på flygplatsen. Han har en suverän teknik nu för tiden. Tre trappsteg upp till Olas och Jeanettes ytterdörr, men det var inga problem. Underbart att träffa familjen. Pontus var plötsligt vuxen – fast det är ju ett tag sedan jag såg honom sist. Kände inte igen honom i kyrkan förrän jag såg honom framifrån. Såg ut som en trevlig ung man bara – och så var det Pontus! Himmel vad tiden rusar.
Ingen från Nennes familj var där. Litet tomt. Hade spetsat in mig på att få träffa dem. Dags barn var sjuka, så han kom själv. Synd.
Så ledsen som jag var förra lördagen när jag tänkte på hur bökigt och jobbigt allt skulle bli på dopet och så fungerade det hur perfekt som helst. Varför oroar man sig så jämt?
Jag har gått en del igen. I går gick jag sju vändor i köket – med endast lätt handpåläggning av en hand på arbetsbänk/spis/arbetsbänk/diskbänk. Varje vända är 5 – 6 meter. Jag gick alltså minst 35 meter utan stöd igår. Fattar ni eller!!! Jag fattar knappt själv. Livet leker! Och jag har fått besked om min brittiska pension. Hejåhå! Det är också fantastiskt. Jag får tillgodoräkna mig Mikes pensionspoäng eller vad man ska kalla det. Trots att jag bara bott och arbetat i Storbritannien i 18 månader kommer jag få £220 i månaden – alltså litet drygt 2000 kronor. Mike har jobbat och bott i Sverige i 30 år och han får en pension på litet mer än 6000 kronor i månaden – före skatt! Helt osannlikt – men det är faktiskt sant.