Körde Mike till Kungälv för återbesök hos ortopeden. Resan gick bra. Besöket var mindre uppiggande. Knät är inte riktigt bra. Knäskålen flyttar sig litet i sidled när han böjer knät och det är det som gör att han får ont. Vilken besvikelse. Doktorn såg förtvivlad ut och är ovillig att öppna knät igen. Vilket är förståeligt med tanke på vad som hänt tidigare. Han fick en ny remiss till sjukgymnasten för att träna en speciell muskel på insidan knät och ska också besöka ortopedtekniska för att få ett stödbandage till knät. Och på så vis hoppas doktorn att slippa öppna knät. Hon håller tummarna, säger hon. Det kanske var det hon gjorde när hon opererade – så gick det som det gick!
Hem från Kungälv körde vi over Jordfallsbron, 45:an och R40 då förstås. Gissa vem som inte körde fel en enda gång? Visst är jag duktig!
När vi kom hem testade jag att lyfta in rullstolen i bilen vid sidan av mig. Det funkade inte alls. Faaan vad besviken jag blev. Trodde att jag skulle kunna börja köra till jobbet nu när snön är i stort sett borta, men inte då. På onsdag ska vi testa om jag kan använda rullatorn och ta mig till och från bilen med den. Och lyfta in den i bilen. Det är en nåd att stilla bedja om.
Att det gick så bra att köra till och från Kungälv känns fantastiskt. För övrigt var dagen en dubbel besvikelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar