Idag drogs katetern. Efter ett par timmar kunde jag kissa själv! Det kändes fantastiskt. Glädjestrålande rullade jag ut i korridoren. Min sjuksköterska kom emot mig och jag berättade vad som hänt. Hon delade min glädje fullständigt och det kändes underbart. När jag berättade utbrast hon: Nejhe – är det sant?! Och så ett jättesmil över hela ansiktet. Man blir alldeles varm inombords. Varje liten framgång applåderas av personalen, som finns där för att dela både små glädje-och sorgestunder. För sorgestunder har man. Inte bara jag.
På Tolvan har patienterna något slags ryggmärgsskada, beroende på olika saker, fallolyckor, trafikolyckor, tumöroperationer, diskbråck (som jag). Det finns alla sorter, men vi har alla det gemensamt att vi ska rehabiliteras till ett så gott liv och så stor självständighet som möjligt. Sjukgymnastiken börjar redan när patienterna fortfarande är sängliggande. Man tränar det som går att träna. Efter ett par morgontimmar med sjukgymnastik är man färdig för en stunds vila innan lunch – om man hinner. På eftermiddagen har man också träningspass. Själv tränar jag också rullstolskörning. Fast jag hade inte tänkt att jag ska behöva rullstol så länge – men vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar