Vid sextiden på morgonen vaknar jag för första gången till på IVA. Operationen är över. Jag lever! Tack gode Gud! Vad jag inte vet då är att jag ligger i respirator. Vid halv niotiden på morgonen ringer Mike och får veta att jag är opererad och ligger i respirator. Kan inte ens föreställa mig hur han reagerade på det beskedet. Men det var inget allvarligt. Eftersom de rotade i halsen så var de väl tvungna att lägga mig i respirator. Antar att det var svullet vid luftvägarna och jag behövde litet hjälp att andas. Men Mike berättade för min kära syster som berättade för en av sina söner som trodde att ”det var kört” med mig. Respirator låter ju ganska allvarligt. Fan vad man ställer till det!
Mike och James kom och hälsade på medan jag fortfarande låg på IVA, men då var jag redan bortkopplad från respiratorn. De skulle komma och hälsa på igen senare på dagen.
Strax efter lunch kördes jag upp till Neurokirurgen, min gamla avdelning där jag låg efter hjärntumöroperationen 1979.
Väntade hela eftermiddagen och kvällen på att Mike och James skulle komma, men när klockan var sju insåg jag att de inte skulle komma. Det visade sig att de åkt hem, ätit en sen lunch, lagt sig en stund och somnat, fullkomligt utslagna båda två. De vaknade inte förrän strax före sju och då var det ju inte någon idé att åka ner till Sahlgrenska.
Sov inget vidare på natten. Så fort jag höll på att somna kändes det som om något täppte till i halsen. Skitjobbigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar