På eftermiddagen flyttades jag till Neurologen. Det var inte kul. En sänggranne tyckte jag tog upp för mycket plats tydligen, så hon knuffade sitt sängbord rakt in i min säng. Fönstret måste vara stängt fast det var som en bakugn i rummet. Jag grät stilla och tyckte djävligt synd om mig själv. Neurologläkaren sprang förbi och sade att ”de har hittat ett diskbråck i nacken på dig – det var ju bra för det går, till skillnad från alternativet, att göra något åt.” Alternativet”, visade sig senare vara ALS. Det var det neurologen som skrev in mig trodde att jag hade.
Neurokirurgen kommer in och pratar med mig. Förklarar att jag har ett stort diskbråck i nacken, som trängt in mot ryggmärgen och det är det som gjort att benen –och bålen – blivit mer och mer förlamade. Det måste opereras. ”Antingen i kväll eller i morgon”. Doktorn ställer en fråga som han själv besvarar i nästa andetag:
”Finns det risker med operationen? Ja, det gör det. Det finns risker med alla operationer.”
”Man brukar säga att man alltid har ett val – men du har inget val!”.
Det var raka besked från neurokirurgen. Inget snack inlindat i bomull så att säga. Take it or leave it. Eller snarare: Take it!
”Hur lång tid tar operationen?” undrar jag.
”Den tar så lång tid som den tar, tre – fyra timmar kanske.”
Doktorn förklarar också att de går in framifrån halsen, på höger sida. Mer behöver jag tydligen inte veta. Samtalet är över.
Så småningom bestäms att det blir operation på kvällen. Jag ringer inte hem och talar om det. De kan behöva en natts lugn och ro.
Personal kommer in och hämtar mig och kör mig till duschrummet. Tvättar mig i descutan. Egentligen borde jag duschas två gånger men det finns inte tid till det.
Vid tiotiden på kvällen kör de ner mig till operation. Jag ber till Gud att allt ska gå bra.
Förberedelserna för operation tar vid. Vid halv elva på kvällen hör jag läkaren fråga, över högtalaren, om patienten är klar. En kort stund senare körs jag in på operation. Sövs. Oblivion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar