Igår ringde Mike mig på jobbet, glädjestrålande, och talade om att han fixat att byta byxor själv när han kommit hem från Öppet Hus i församlingshemmet. Jag förstår att det kändes bra. Det är sådana små framsteg som gör livet litet roligare. Det behövs inga bergsbestigningar för att man ska känna sig duktig!
Idag har jag varit ute och åkt. Var iväg till Hjälpmedelscentralen för att få hjälp med rullstolen. Ena fotplattan hade tappat en fjäder som gjorde att fotplattan inte stannade i uppfällt läge. Det i sin tur gjorde att den slog mig på benet så fort jag skulle resa mig ur eller sätta mig i rullstolen. Och hur kul är det? När jag ändå var där tittade de också på min sittdyna som behövde pumpas. Gav dem min pump. De kom tillbaka efter 20 minuter, med en väldigt hårdpumpad dyna. Fötterna nådde inte ner till marken när jag satt mig. Fick försöka släppa ut litet luft.
Åkte från Hjälpmedelscentralen i Mölndal till sjukgymnastiken i Mölnlycke, där jag hårdtränade i 40 minuter. Sedan åkte jag sjukresa hem. Väl hemma upptäckte jag att jag inte fått med mig pumpen hem. Trodde jag i alla fall. Genomsökte ryggan minst tre gånger. Ingen pump. Ringde hjälpmedelscentralen. Killen var säker på att han lagt pumpen i rullstolen och jag var lika säker på att jag inte sett pumpen – eller satt mig på den. Han lovade skicka en ny pump. Vid fjärde genomgången av ryggsäcken hittade jag den förbaskade pumpen, som gömt sig i ett skrymsle. Behöver någon en pump till en rullstolsdyna? Det går bra att låna min – ena!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar