Idag har vi haft storfrämmande. Eller småfrämmande mer korrekt uttryckt. Teo, snart två och ett halvt och Stina snart ett halvår, med föräldrar. Gissa om vi blev på gott humör. Vem kan låta bli efter att ha sett Teo in action, när han driver med sin mamma. Två år och så full i sjutton att man häpnar. Jenny försöker få honom att tala om vad han heter mer än Teo. ”Vad heter du?” ” Teo. ”Ja men vad heter du mer, Inge...” ” Teo.” Han drar på smilbanden och ögonen glittra som två skogstjärnar i solsken. Jenny försöker igen: ”Vad heter du mer, Ingema...” ”Teo,” svarar Teo och skrattar högt nu, ett kluckande, smittande skratt. Vi var glada hela dagen, efter besöket.
Gick och röstade och gjorde min medborgerliga plikt. Inte så väldigt tillgängligt. Röstbåsen var inte gjorda för folk i rullstol precis. Försök att namnkryssa en valsedel när ”skrivbordet” är i ögonhöjd. Tröskeln in i lokalen var också litet trixig att ta sig över, men det gick.
En kvinna utanför röstlokalen undrade varför det var två röstställen. ”Får det fina folket rösta i skolan och vi andra, som bor i utkanten av samhället, här”? Kunde inte hålla tyst förstås utan sade: ”Jag är jättefin och jag bor i lägenheterna här i centrum – och jag får också rösta här”! Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar