Igår var James och jag och tittade på bil. Volkswagen Golf. Den såg jättebra ut. Men när jag skulle testa att lyfta i rullstolen bredvid mig till passagerarsätet funkade det inte så bra. Vågade inte trixa för mycket heller av rädsla att skrapa bilen. Så vi struntade i det. Får testa att lyfta i rullstolen i Saaben – funkar det där så funkar det kanske i Golfen också Det behövs kanske litet träning för att få den rätta knixen...
Häromdagen träffade jag på en äldre kvinna. Vi har träffats en del tidigare men nu var det ett tag sedan sist jag såg henne. Hon böjde sig ner och nästan väste i örat på mig: ”Är du rullstolsbunden hela tiden nu?” Jag sade att jag för längre sträckor får förlita mig på rullstolen, även om jag kan gå litet grand med betastöd. ”Staaa-ckaaars dig!” Jag höll på att trilla ur rullstolen. Det är första gången någon uttryckt ett sådant oförblommerat medlidande med mig och det kändes väldigt läskigt. Jag förstår att det var väl menat – men det gjorde mig obehaglig till mods. Jag kände mig fullkomligt tillplattad och reducerad till ett ingenting i rullstol. Visst, ibland har jag ett stort medlidande med mig själv och tycker ruskigt synd om mig. Men inte precis för att jag sitter i rullstol. Visst är det krångligt att dammsuga från rullstolen. Visst händer att jag gråter en skvätt när allting djälvas med mig. Visst behövs det mer planerande innan man ger sig ut någonstans så att man har koll på tillgängligheten (som ofta inte är så mycket att hurra över). Visst svär jag ibland över färdtjänsten – eller Härryda kommun, som vägrar att byta ut min ramp så jag inte behöver anstränga mig så förskräckligt och få så ont i axlar och armar när jag kör upp för den, men på det stora hela fungerar livet ungefär som vanligt. Ungefär. Och det är inte synd om mig!
Solen skiner idag och Mike och jag har suttit ute och njutit av solens värmande strålar. Riktigt skönt, även om det inte är någon sommarvärme så här på höstkanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar