Igår var Mike ute och promenerade på gården för första gången. Idag har han också varit ute och gått. För första gången sedan i mars månad hade han på sig vanliga skor och inte sandaler! Men de var litet som Askungens elaka styvsystrar. Det var ett knökande och ett bökande innan han fick på skon på den, fortfarande, något svullna högerfoten. Men det gick! Hemtjänstpersonalen ska numera komma och träna honom ungefär 40 minuter varje dag. Och hjälpa honom att komma tillbaka och klara av vardagssysslorna. Som att klä av och på sig själv till exempel. Det är litet bökigt eftersom högerbenet fortfarande inte är helt böjbart – men det går om han ger sig fasen på det. Och han klarar mycket mer än han inbillar sig. Hemrehab var här med ett helt batteri människor bestående av sjukgymnast, arbetsterapeut och hemstjänstpersonal och hade planeringsmöte med Mike i onsdags. De satte upp mål och delmål och fick med Mike på noterna - även om han såg smått förskräckt ut när jag kom hem från sjukgymnasten. Det var mycket att ta in och många krav på att han ska göra så mycket han kan själv och träna regelbundet. Både hemma och hos sjukgymnasten i Mölnlycke.
Själv håller jag på och bökar med Kvarndammen – som jag köpt bilen hos – och Försäkringskassan – som ska betala en del av bilköpet. Försäkringskassan vill ha ett undertecknat kontrakt. Sådana har inte Kvarndammen. Och jag väntar. Moment 22 för sjuhundrafemtielfte gången sedan jag hamnade i rullstol. Att allt ska vara så förskräckligt tungrott! Tänk om någon myndighetsperson plötsligt sade: ”Jag fixar det!” Då skulle jag väl trilla ur rullstolen av pur överraskning. Och det är ju inte heller bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar