På älskade Kerstins begravning. Det var en väldigt trevlig tillställning. Om man nu får säga så om en begravning – men jag gör det. För det var så det kändes. Jag tror att Kerstin själv skulle gillat den. Begravningsakten i kapellet var ljus och sommrig mitt i vinterkylan.
Efteråt var det samling hemma hos Kerstin på Marklandsgatan.
Jag är övertygad om att hon var med oss under ”festen”. Hennes ande svävade runt oss och jag kunde höra hennes skratt, fast jag vet inte om någon annan hörde henne. Många berättade goa, glada minnen av Kerstin. Hos alla har hon lämnat outplånliga spår av värme, glädje, omtanke. Vi är många, som har haft förmånen att få känna Kerstin, som saknar henne men också minns henne med glädje. Och det är det som är viktigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar