Var på Ekdalagården på möte idag. Det var en förvånansvärt trevlig kille som var biståndshandläggare på kommunen. Han var mänsklig, empatisk OCH trevlig! Himmelochpannkaka vad förvånad man blir efter att ha stött på så många fullkomligt vedervärdiga människor inom vård- och myndighetssverige de senaste två åren. Allt är inte nattsvart i Sverige – tack gode Gud för det. Det finns fortfarande hopp. Vi pratade om vad Mike behöver hjälp med när han kommer hem. Hur omfattande behovet av hemtjänst är och så vidare. När vi var i stort sett klara vänder sig den unge mannen mot mig och säger: ”Ursäkta att jag frågar, men hur är det med dig, behöver inte du hjälp med något?”
Gissa om jag föll pladask – bildligt talat förstås eftersom jag redan satt ner i min rullstol. Den lille godingen tänkte på mig också mitt i allt annat! Sånt värmer en gammal kärringsjäl. Litet vänlighet lägger sig som bomull runt själen, att inte fler kan inse det i stället för att köra över folk som ångvältar. Bröta in och bestämma vilka möbler man kan göra sig av med till exempel. Man kommer mycket längre med litet smidighet och vänlighet.
Killen tyckte det var vettigt att Mike får stanna på Ekdalagården till den 16 juni då han ska på återbesök till Kungälv och att han kan åka från sjukhuset direkt hem.
Återigen var rulltoan inte låst i badrummet hos Mike. Jag sade till tjejen som kom in för att hjälpa honom, men det var som att tala till en vägg som, dessutom, svarade tillbaka. Den behövde inte låsas eftersom de alltid hjälper Mike till toan och då låser de sitsen när de ska hjälpa honom. Och varför inte låsa den med en gång när man ställer tillbaka den efter dusch eller städning? Så är det gjort liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar